Budgetmärket BeautyAct gjorde mig mycket nöjd med sin ansiktskräm HydraRepair Melting Cream. ”Melting Cream” är ett litet förvånande namn men det är inget konstigt med krämen. Den är mycket tjock i konsistensen men ändå lätt att fördela över huden, och sjunker in snabbt. Och gör gott för hyn, viktigast av allt! Det finns en blandning av olika hyaluronsyror i krämen, så den ger gott om fukt och en viss smidighet och jämnhet. Trots att den är så rik gör krämen inte hyn glansig, och vissa dagar använde jag den även på morgonen utan att blänka som oljepöl under dagen. Jag är som sagt mycket nöjd och kommer att skaffa den igen, och även utforska fler av hudvårdsprodukterna från BeautyAct.
Åh, vilken snygg färg! Har jag liknande hemma? Ja, men kanske inte exakt den här nyansen! Så jag slår till på den skönt pudrigt malvafärgade Aran från London Grace. Den är lätt att måla på, har en sådan där glas-kvalitet som essies nagellack också har. Det betyder att första lagret bli ojämnt men andra lagret blir jämnt och snyggt.
Mina naglar är i litet dåligt skick just nu och de flesta nagellack börjar flagna tillsammans med naglarna efter bara någon dag. Men efter två dagar med det här har färgen bara flisat sig litet grand på de mest ojämna ställena, och sitter genomgående kvar bra. Det är toppen! Extra bra när färgen är både vacker och håller väl.
Jag luras alltid till att tro att om ett märke gör läppstift som känns bra för läpparna, så kommer deras läppbalsam också att vara bra. Hur kan det alltid vara fel? Det kan väl inte vara färre goda ingredienser i balsamet? Är det kanske mina läppar som är jättekonstiga?
Av NARS serie med färgade läppbalsam fick jag tag i Tender Years, en ljust rosa nyans. Den ger faktiskt ingen skillnad i färg på mina läppar när jag använder det, men en svag antydan till rosa på huden utanför. Det är inte så bra för jag vill kunna använda ett läppbalsam utan att titta i spegeln, men här får man varken måla utanför eller någon extrasnygg färg på läpparna.
Och inte heller får man fukt eller vårdande egenskaper från balsamet! Jag behöver applicera mer ganska ofta för att läpparna känns torra, och mot slutet av kvällen svider de till och med litet grand. Det är riktigt dumt. Läppbalsamet misslyckas med sin viktigaste uppgift. Aldrig mer.
Endast en not per doftnivå listar Floraïku för sin First Dream of the Year: grapefrukt, apelsinblomma och iris uppifrån och ned. Det lär finnas ett hundratal hemligheter till kring den blandningen, men resultatet är förtjusande. Grapefrukten är inte den friska energikick den kan vara i andra dofter, utan den ljuvliga och nästan tröstande komponent vi också kan känna i Jour d’Hermés och Jour d’Hermès Absolu. Lika mild och omfamnande är apelsinblomman, och iris som kan vara såväl jordig som metallisk bidrar här istället med en nedtonad pudrighet.
First Dream of the Year utvecklar sig inte så mycket under bärandet utan behåller sin komposition i ett par timmar. Likt Jour d’Hermès Absolu kan man säga att den har en styrka i sin mildhet, en mildhet som inte består i försiktighet utan en säkerhet på att vara fullkomligt i balans. First Dream of the Year är kanske inte så originell, utan fin och lättälskad, men det är den på det mest perfekta sättet. Den är skapad för både kvinnor och män, och det vore roligt att känna den på någon annan och känna hur den utvecklar sig annorlunda på en annan hud.
Apelsin och kardemumma doftsätter denna body lotion. Det låter ju som julgodis! Men här är båda noterna diskreta och blir bara en lagom bakgrund av litet apelsin och litet krydda, och det funkar bra i de flesta sammanhang.
Själva lotionen är också helt OK. Visserligen sjunker den inte in i huden direkt när man smörjer in sig, utan det ligger kvar ett tunt vitt lager ett tag, men det har inte skadat mina kläder. Och bäst av allt så gör den lagom tjocka krämen nytta; huden känns smidig och bra.
Litet grand vill jag klaga på den stora flaskan (500ml): den höga smala flaskan är litet otymplig vare sig den är full eller på väg att ta slut. Men den är mjuk, så det går att skaka fram och klämma ut lotion och det är ju bra. Så jag är nöjd med denna body lotion.
Efter att Urban Decay omformulerat sina läppstift till att bli veganska var det ju verkligen dags att prova ett! Men jag hade svårt att hitta en färg som tilltalar mig; där finns många ljusa och varma som andra människor säkert älskar, men inte så många kalla mellanrosa vilket ju är vad jag oftast köper. Men kanske var det på tiden att jag valde något annat då! Jag chansade på den intensivt blåröda Acaí och blev jätteglad så fort jag målade på färgen!
Läppstiften är indelade i Matte och Cream och jag är ganska trött på matta läppstift så det var ett enkelt val vilka jag skulle fokusera på. Men till min glädje är Acaí inte bara krämigt utan litet blankt, vilket passar för en så bärig färg – blåbärssylt, svartvinbärssaft och annat gott är vad jag tänker på när jag ser mina nymålade läppar!
Läppstiftet färgar av sig litet här och där när man äter och dricker men förvånansvärt mycket stannar kvar – extra imponerande då det här är en kraftig färg där avskavningar syns väl. Litet grand sipprar den ut runt munnens kontur men det är inte alls så farligt. Och så känns läpparna väl omhändertagna vad gäller fukt och smidighet. Notera dock att när man tar bort läppstiftet på kvällen så stannar det kvar en hel del färg, men det är ju ganska snyggt och skavs sedan bort nästa dag.
Så bra för ett veganskt läppstift till ett rimligt pris! Synd (eller tur?) att det inte finns fler nyanser som passar mig.
Den fyrkantiga glasflaskan är tonad från mörkbrunt till guld. Som att dess innehåll är värdefullt och magiskt. Och det är det! Från första användningen av L’Oréal Midnight Serum kändes min hy fastare och lenare, och detta var efter flera veckors användning av ett sämre serum som haft rakt motsatt effekt.
Med pipetten drar jag upp en eller två droppar av den gyllene, trögflytande vätskan och smörjer in huden med den. Den sjunker in genast och känns inte klibbig på hyn. Jag brukar vänta några minuter eller mer tills jag lägger på min dag- eller nattkräm, och redan då känner jag hur huden blivit smidigare, och känslan kommer inifrån, inte som en mask påtvingad utifrån. Ibland glömmer jag att smörja in med min vanliga kräm för att Midnight Serum redan börjat verka, men riktigt så fuktgivande och vårdande är den inte för att jag skall klara mig utan, så då får jag komplettera senare.
L’Oréal Paris Age Perfect Cell Renewal Midnight Serum är den kompletta titeln eller åtminstone alla ord som staplats i namnet på den dyrbara men inte dyra produkten. Neohesperidin och E-vitamin är det som arbetar mot fria radikaler och cellföryngring inifrån. Serumet är tänkt att arbeta på natten men jag kan inte låta bli att använda det både morgon och kväll. Visst, den har inte trollat bort alla skrovligheter och det händer att huden ser ojämn ut eller får acne, men känslan är som guld och jag kommer att skaffa en tredje, fjärde och många fler flaskor efter att min andra är slut.
Nu börjar VOGUE Scandinavia äntligen närma sig det man förväntar sig av en högklassig modetidning: självsäkra, snygga modereportage och en chans att närstudera kläder man annars inte kommit i närheten av. I ett fint reportage som samlat designerkläder med blommönster av skilda slag har stylisten också matchat olika tygkvaliteter och motiv så att det ser vågat, inte taffligt ut – äntligen!
Jag gillar också att så många av artiklarna har en uppdaterad 80-talskänsla i fluffiga rosa och orange färger som drar åt neon eller skimrar på annat sätt. Det gäller också intervjuerna med två isländska konstnärer, Berglind Rögnvaldsdóttir och Shoplifter med var sin genomarbetade estetik.
Under modehistorien har silhuetter förändrats och därför är det fint att se just silhuetter som antingen är ljuvligt slanka och kurviga, vilket som bäst förmedlas av modeshowstecknare som den skickliga Tippan Nordén, eller också som när danska konstnären Ditte Ejleskov och finska popstjärnan Alma kläs upp i stora, mäktiga kläder som tar plats. Extra glamouröst och härligt drygt är det också att låta Alma bära rosa lurviga stövlar när vi vet att snö och slask täcker de skandinaviska gatorna tio månader om året!
Den före detta finländske parlamentsledamoten Jani Toivola är inte bara smart och ihärdig utan snygg också, och jag gillar att han bär upp kläder av Marimekko och andra finska designers.
Av en slump är Alicia Vikander omslagskvinna samtidigt på såväl VOGUE Scandinavia som Harper’s Bazaar UK med medföljande intervju inuti tidskriften. Här måste jag säga att det är VOGUE Scandinavia som har lyckats bäst med en mer personlig och originell intervju, och med en fotoserie som visserligen innehåller många foton av Alicia Vikander trumpet kisande mot solen, men också några där denimkreationerna hon klätts i är spännande att se och tänka sig själv i. Jag är glad att det sjätte numret av VOGUE Scandinavia inte har så mycket av jordnära grunge längre, men håller fast vid de många konstnärsreportagen och dessutom bjuder på modebilder som är snygga och inspirerande.
I maj sade jag adjö till ett favoritläppstift och plockade in två nya. Jag har ju ett default-läppstift som ligger nära till hands för att snabbt måla läpparna med något som, typ, alltid passar och känns bra för läpparna. Det har varit Marc Jacobs Kiss Kiss Bang Bang de senaste veckorna, men nu är den slut. Tack för trogen tjänst!
Mitt nya default-läppstift är Graciafrån Guerlains Rouge G-serie. Nu när jag använder det tycker jag ännu bättre om det än när jag först köpte det. Det har bara en aning skimmer men desto mer av en härlig glans som känns litet 2000-tal på det bästa sättet jag kan tänka mig. Toppen! En annan anledning till att det blir ett som får ligga lätt till hands hemma är att den lyxiga hylsan är så stor och tung att jag inte skulle välja att bära det med mig i handväskan.
Ett läppstift jag å andra sidan med glädje har i handväskan är Bobbi Browns Hibiscusfrån Lux Lip Color-serien. Färgen är fantastisk och den känns bra på läpparna. Jag är glad att det har blivit dags att plocka in den i min rotation av snygga färger. Läppstift är viktigt! Och det har varit en bra maj för dem.
I sin egen beskrivning av doften säger Byredo att Rose of No Man’s Land var vad fältsjuksköterskor kallades under första världskriget, och Byredos doft är därför en tribut till medkänsla och osjälviskhet. En fin twist på den evigt underbara rosdoften, så låt oss känna efter vad den säger.
Rosépeppar ackompanjrerar rosen i toppnoterna, vilket ger blomman litet mer eftertryck om än inte direkt kryddighet. I hjärtnoten skall tillkomma hallonblomster men jag låter mig själv tänka mer på det fina hallonet självt, för visst är det litet mer fruktighet i doften nu. Nu kan man också börja undra om det här är en efterapning av Serge Lutens La Fille de Berlin, men den här är mer dämpad och lättare att gilla. Det jag känner är också den intressanta dammigheten från ett instängt gammalt skjul som dykt upp i andra Byredo-dofter. Kanske kan man säga att det kommer från papyrusen i basnoterna. Efter några timmar är det dock en frisk ros som stannat kvar på huden, och det är trevligt, men kanske inte så unikt.
Style On File 