Favoriter i september

För något år sedan började jag plocka fram mina fina ögonskuggepaletter och använda dem, och vad roligt det var att minnas hur glad jag var över att skaffa dem och återupptäcka hur lätt jag fick till en bra look med de utvalda färgerna! Häromveckan gick jag vidare och började ta fram mina singel-skuggor och använda dem. Ännu en kavalkad av minnen bröt fram – som jag har älskat och använt de här ögonskuggorna!

Det är en stor glädje bara att räkna upp de fina namnen! Medurs från toppen: MAC Brill, MAC Surreal, MAC Steamy, Make Up Store Zone, Face of Beauty Scarabe och Lancôme Ocean Fizz. Som synes kom Scarabe till god användning! Face of Beauty var ett billighetsmärke från H&M som nu inte längre finns kvar.

Vissa dagar går jag bara ut för att träna på kvällen och då föredrar jag en snabb och enkel makeup med bara en färg på ögonlocket. Eller ibland två, med någon mörkare grön till MAC Surreal. Det skall bli roligt att fortsätta upptäcktsfärden genom min samling av singelögonskuggor!

London Grace Blossom

Så förtjust var jag i hållfastheten på London Graces nagellack att jag skaffade mig ett tredje i en fin, användbar ljusrosa färg med gråtoner. Blossom heter färgen, och då den är så ljus och opak och alltså litet kritig finns ju risken att den snabbt skall börja flaga. Och tyvärr gjorde den det! Redan dagen efter påmålning såg jag små flisor och dagen därpå försvann större och större sjok från mina stackars naglar.

Till saken hör att färgen fördelade sig mycket ojämnt vid såväl första som andra påmålningen, så att jag måste måla på ett tredje lager för att ytan skulle bli jämn och fin och inget skina igenom av naglarna under. En av gångerna jag använde Blossom försökte jag att göra andra lagret tjockare så att det inte skulle behövas något tredje lager, men det gick inte att få det jämnt så det blev ett tredje lager lack igen.

Så synd för det här är en riktigt fin färg!! Men den kommer att vara sist i kön om jag skulle börja längta efter en ljus malvafärg.

Biotherm Eau Vitaminée Perfumed Body Milk

 

Så har ännu en av mina favoritkrämer utgått ur sortimentet hos Biotherm, den ljuvligt doftande Delighting Blend som tillsammans med två andra dofter utgjorde ett eget segment av kroppsvårdsprodukter. I min saknad greppade jag efter en annan gul Biotherm-kräm, klassikern Eau Vitaminée Perfumed Body Milk. Och eftersom alla Biotherms produkter har en behaglig doft så hamnar den här med sitt citrus-inslag ganska nära min försvunna älskling. Pumpflaskan ger lagom mycket vid ett enkelt tryck, krämen känns bra för huden och doftar lagom mycket (litet) under dagen. Bra.

Guerlain Aqua Allegoria Flora Cherrysia

Ibland har en parfym med körsbärsblom som huvudspår blandat in körsbäret självt, den litet sursöta men rika doften, och det gillar jag. Det har Guerlain gjort i sin Aqua Allegoria Flora Cherrysia, och det är också det som känns först vid provningen av doften. Toppnoterna av vattenmelon och bergamott kommer först efter ett tag, och börjar genast tråka ut mig för jag gillar inte vattenmelon och andra typiskt vattniga dofter.

Päron, viol och mysk skall också finnas här och där i Flora Cherrysia, men förutom en liten allmän blommighet är det enda som blir kvar efter ett tag den tränot som är angiven i basen. För min näsa är doften alltså ett mischmasch av sådant jag både gillar och ogillar och inte alls tillräckligt unik för att vara minnesvärd.

Rudy Profumi Firenze Hand Wash

Det här är faktiskt inte en souvenir från Italien utan en handtvål jag köpte i Sverige i början av sommaren för att förbereda mig på min fina resa! Det finns flera italienskklingande dofter från tillverkaren Rudy Profumi, och alla flaskor är fantastiskt fina. Självklart valde jag Firenze men jag skulle gärna prova mig igenom hela serien!

… eller kanske inte, för tvålen känns litet uttorkande. Det har fungerat någorlunda i sommar, jag har fått smörja in händerna extra mycket, men till vintern måste jag gå tillbaka till någon mildare handtvål. Men först skall jag tömma den här fina pumpflaskan med sin blomsterdoftande blandning!

Make Up For Ever Rouge Artist Sassy Rhubarb

Just som jag tänkte mig att prova ett läppstift från Make Up For Ever igen (jag hade ett för 10-15 år sedan) så började märket att försvinna från butikerna. Hm. Men jag hittade en där deras hylla fortfarande fanns kvar, så jag slog till på läppstiftet med namnet Sassy Rhubarb i serien Rouge Artist.

Inte skulle jag vilja kalla färgen sassy, inte ens så mycket rhubarb, för det här är ju en snäll och stillsam mellanrosa, men de nyanserna har ju också sin plats i min läppgarderob.

Läppstiftet är täckande men inte krämigt, så ytan blir dämpad – faktiskt inte uttalat matt, utan så där så att det ser ut som att färgen har sjunkit in i läpparna. Det är en intressant look som ibland är precis vad jag är ute efter.

Läppstift med den finishen kan ofta vara uttorkande, men det är tack och lov inte detta. Det känns bra på läpparna under en dags användning. Dock gnuggas litet väl mycket bort på koppar och glas, till och med så mycket att det syns att det är borta från läpparna trots att färgen är så lik min egen. Det är ju inte helt bra, så det blir inget toppbetyg till MUFE:s Artist Rouge.

The Ordinary 100% Plant-Derived Squalane

 

Squalan är, enligt informationen om förpackningen med 100% Plant-Derived Squalane från The Ordinary, utmärkt för att göra huden smidig genom att tillföra den fukt. Det var värt ett försök för mig, särskilt med The Ordinarys fortfarande ganska låga priser, så jag skaffade en liten flaska och pipetterade ut en lagom droppe morgon och kväll under de veckor som produkten räckte. Men ärligt talat kändes huden snarare skrovlig under händerna när jag tvättade den, och smidigheten kom och gick beroende på vilka andra produkter (ansiktskräm, andra serum) som jag använde samtidigt som denna litet oljiga vätska. Jag kommer nog inte att skaffa någon ny flaska utan prova vidare med andra serum och toners.

VOGUE Scandinavia nummer 7

Det är ju ändå så att för att något/någon skall kännas riktigt glamouröst, så skall det/hen vara erkänt och eftersökt i hela världen, helst i Hollywood eller andra internationella hotspots. Så det känns helt rätt att VOGUE Scandinavia gör ett reportage med Brigitte Nielsen, danskan som minglade sig till kändisstatus genom sitt utseende under några lysande år på 1980-talet. En bra intervju och några läckra bilder av den blonda, snygga kvinnan tidigt i tidskriften piggar upp läsningen.

Onmslagsparet och det längsta reportaget i magasinet är också ett exempel på nordbor som slagit igenom stort, nämligen Joel Kinnaman och Kelly Gale, sagolikt snygga och framgångsrika, och intervjun med dem är personlig och intressant att läsa. Loreen och Joel Nesbö är andra skandinaver som blivit internationellt kända, men jag skulle önska litet mer av den där distansen i språket som andra modetidningar får till även när intervjuaren och superstjärnan är bästa vänner – den där touchen av att någon är larger than life fastän hen berättar om barnpassning och relationsproblem.

Men låt oss också titta på vad som är stort och älskat bara i våra egna litet mer jordnära länder. Vi får ett reportage om Alvar Aaltos design, och en fin rapport med bilder från ett stockholmshem inrett med möbler från Svenskt Tenn, åtföljt av en fin berättelse om Estrid Ericson och hennes vision och arbete tillsammans med Josef Frank. Det är intressant att se inte bara en av deras möbler här eller där, utan en hel våning. Med det följer ju automatiskt att hemmet blir smakfullt, litet svalt men välkomnande tack vare Franks pigga mönster. Dock får det till exempel mig att undra om de färggladare kuddarna och fåtöljerna skulle kallas kitschiga om de kom från någon annans hand, och jag får känslan av att just så här och endast så här får man spralla till det i sitt stilfulla, svala hem – inget annat, för då blir det fel och man får skämmas. Men det är litet orättvist; vi kan vara tacksamma för Svenskt Tenn och den fina designen som går att köpa och inspireras av.

Ur-nordiskt och skönt är intervjun med den norska violinisten Eldbjörg Hemsing, med tillhörande bilder på henne i designerkläder i fantastisk norsk natur. En aning av det där ouppnåeliga man vill ha från VOGUE med en nordisk touch – det är bra.

Tillbaka till 80-talet igen! Ett modereportage hittar en fin blandning av plagg från det nämnda årtiondet och andra från samtida kollektioner som har åttiotalskänsla i silhuett eller färg. Det är jätteroligt att se, dels för att det är så skickligt stylat och dels för att jag mycket gärna skulle vilja välkomna lekfullheten från 80-talet tillbaka till vår tid.

I en intervju med Carsten Höller får vi också en intressant inblick i hans bakgrund och tanke med den originella stockholmsrestaurangen Brutalisten som skapar en rätt från en ingrediens i taget. Agronomistudier och konstkarriär har förenats i menyn och designen på restaurangen som säkert fler än jag vill köa för ett bord och en udda upplevelse hos.

L’Erbolario Shades of Dahlia Perfumed Body Cream

Ännu en souvenir från Italien! L’Erbolario har många väldoftande kroppsprodukter och jag tyckte om alla jag luktade på, men allra mest den som doftade av dahlia. Kroppskrämen har en lätt konsistens men du får ändå upp lagom mycket ur burken och den sjunker snabbt in i huden när du har gnidit in dig med den.

Doften är diskret och blommig, förstås, och faktiskt får jag ibland en anings påminnelse om Body Shops klassiska White Musk. Huden känns mjuk och fin, med brasklappen att det är sommar och att min hud inte är så krävande just då. I vilket fall som helst är jag mycket nöjd med denna kräm och också med att den är ett konkret minne som kommer att ta slut och inte att samla damm på en spiselkrans.

Lancôme Idôle Nectar

 

Efter bara tre år i butikernas dofthyllor har Lancôme Idôle redan fått ett antal flankers. Den senaste av dem heter Nectar och inte överraskande är den sötare än originalet, som ju överraskade med att vara en svalkande chypre. Här är dock den kvaliteten bortmixad, och istället får vi hjärtnoter av karamell och popcorn vilka tar överhanden över de många rosorna i toppnoterna. Popcorn? Ja, om jag letar efter det så kan jag efter någon kvart känna en litet smörig doft tillsammans med karamellens sötma som är starkast från början till slut. Gullig men onödig, vill jag säga om den här varianten.