I år ger jag mig själv Det Tomma Rummet. Ett litet snällare uttryck för att jag inte ger eller får någon julklapp, och att det i sig är en gåva. Den sinnesro jag har haft när jag gått genom stadens centrum utan att behöva leta igenom affärer, och den jag har när jag vet att jag inte kommer att bära hem en ny pryl, har känts nästan påtaglig redan under veckorna innan jul.
Nu vill jag inte låta otacksam. Jag tycker mycket om att få presenter, och sådant jag har älskat allra mest är de mest ”vanliga” men ändå omtänksamma: temuggar, tjocka sockor, halsdukar, en varm och mjuk filt. Jag tycker också om att ge presenter som jag har tänkt ut noggrant, även om jag ändå alltid oroar mig för att de skall vara dåliga.
Men i år är allt annorlunda och därför har jag chansen att låtsas att jag håller ett tomrum mellan mina händer som en mystisk, skimrande gåva.
Dessutom kan jag tänka tillbaka på hur ovanligt mycket vänlighet jag har mött det senaste året. Är det någon som känner igen det? Jag hoppas att den mänskliga värme jag har mött inte bara finns i de områden jag rört mig. Spontana och glada samtal på konserter, komplimanger från tillfälliga bekanta, och ja, även omtanken från servicepersonal som nog inte bara visar omtanke för att jag håller i plånboken. Har vi lärt oss att uppskatta varandra mer efter corona-isoleringen? Det hoppas jag. Själv kommer jag att fortsätta visa vänlighet mot främlingar och vänner så ofta jag kan.
Style On File 