Läppstift är min svaga punkt, vilket jag är den första att erkänna. Jag älskar att måla på och bära läppstift i alla nyanser från YLBB till mörka, vampiga vinröda. Och jag älskar också att köpa nya läppstift, producerade och presenterade med ny förbättrad konsistens och hållbarhet, och med lockande namn på nyanserna. Men det borde jag ju inte göra – inte köpa fler och utöka bördan på mitt Sisyfosjobb med att använda upp de jag redan har!
NARS Audacious-serien lockar mig på så många plan. Många gläds och njuter av den höga kvaliteten på läppstiften, att de har namn efter filmstjärnor blandar både glamour, historia och respekt för yrkeskvinnor i mixen. Starka, beundransvärda Charlotte Rampling i reklamen får mig att sukta efter den snygga färgen med hennes namn.
Men så kommer jag ihåg vad jag upptäckt i min strävan att måla slut på de gamla dyrgripar jag har hemma; att flera av dem redan har blivit för gamla och torra för att användas. Det är så sorgligt, och inte minst onödigt! Jag försöker tänka mig att plocka fram de läppstift jag hetsshoppar idag om några år, uttorkade och oanvändbara, utan att ha utnyttjats till sin fulla potential. För att inte tala om att varje hylsa representerar ett par hundralappar… På så sätt dämpar jag min shoppingiver för ett tag.
Men, men… ju längre jag hejdar mig, desto mer känner jag mig som en Duktig Flicka. Och duktiga flickor förtjänar ju belöningar, eller hur? Och faktiskt, när det är en så stor glädje för mig att köpa och använda ett nytt läppstift kan jag inte missunna mig det nöjet under de decennier det tar mig att gå igenom min samling. Så om frestelsen blir riktigt stark kommer jag nog att köpa något nytt, lovande läppstift även i år, och jag tänker inte skämmas för det. Men ju längre jag skjuter upp det, desto bättre.